Av alla sporter är nog löpningen den allra enklaste, det handlar bara om att springa så fort som möjligt. Löpare som Abebe Bikila, Gunder Hägg, Paavo Nurmi och Usain Bolt blir ofta nationella hjältar, eftersom löpning, trots att det inte är en sport som utövas av lika många som exempelvis skytte eller fotboll, är enkelt att förstå sig på. Alla har någon gång försökt springa snabbare än någon annan, och detta gör löpning till en väldigt allmängiltig sport.

Lidingöloppet

Även om det övertrumfas av andra grenar när det kommer till vad som betraktas som sport är löpning en av de vanligaste motionsformerna i världen.  I Sverige lockar Lidingöloppet, världens största terränglopp, årligen tiotusentals deltagare. Loppet hålls på Lidingö öster om Stockholm den sista helgen i september och är precis som Vasaloppet inte ett lopp utan flera. Sammanlagt deltog 39 744 personer i olika åldrar i loppen år 2010. Det som räknas som det ”riktiga” Lidingöloppet är 30-km-loppet, som 2010 vanns av Japhet Kipkorir i herrklassen och av Ulrika Johansson i damklassen. Kipkorir är från Kenya, den stat som tagit hem flest segrar i loppet på herrsidan, medan svenskorna dominerat starkt på damsidan. Den enda gång som en icke-svenska vunnit damernas elitklass, den s.k. K30, var 1995, när holländskan Van der Lynck segrade.

Barfotalöpning

Under 1900- och 2000-talet har löparskorna blivit alltmer avancerade, men de skador som löpare drabbas av har inte minskat. Dessutom har många löpare, framför allt från Afrika, nått stora framgångar när de sprungit barfota. En av de första av dessa var Etiopiern Abebe Bikila, som vann OS-guld i maraton i Rom 1960 och satte nytt inofficiellt världsrekord i grenen. Anledningen till att han sprang barfota var helt enkelt att han hade skoskav, och vid OS i Tokyo 1964 sprang han i skor, vann huld igen och fick en ännu bättre tid. Det var alltså inte barfotalöpningen som var hemligheten bakom hans framgångar. En del har dock börjat fråga sig om inte barfotalöpning är mer ergonomiskt riktigt.